Jag vet inte vad du tycker men jag upplever att vi lever i en märklig tid. Kanske har människor tyckt så i alla tider? Det jag med all säkerhet känner, är att vi i vårt samhälle idag lever väldigt snabbt. Datorerna förser oss osannolikt fort med all möjlig information. Flygplanen tar oss vart vi vill. Nya varor och tjänster erbjuds oss i ett accelererande tempo och ropar på vår uppmärksamhet som konsumenter.

Vi kan kommunicera med varandra var vi än är genom att tala och skicka meddelanden via alltmer avancerade mobiltelefonsmodeller. Vår kunskapsbank om teknik, kemi, fysik, medicin, nämn vad du vill, är enorm. Vi svälter inte, trots att många människors ekonomiska ramar ständigt krymper.

Jämfört med dem som levde för två generationer sedan har vårt liv förbättrats ojämförligt på det materiella planet. På det plan som har med den yttre bekvämligheten att göra. Och visst, det är viktigt att leva ett gott liv, äta bra, bo i välbyggda hus. Att kunna få avancerad sjukvård när den behövs, utnyttja teknikens möjligheter, särskilt när de uppfyller verkliga behov som kommer oss människor och vårt samhälle tillgodo. Utvecklingen har sin gång, men jag upplever starkt att vi i vår fartblindhet tappat något viktigt på vägen.

Oss själva.

Vi är många som lever mot våra behov och våra drömmar, och mot våra inre klockor. Det är knappt vi vågar vara snälla mot varandra av rädsla för att det kan verka omodernt. Många människor idag upplever en själslig och en andlig nöd, men också ensamhet och anonymitet. Vad händer när man tappar kontakten med sitt inre, med varandra, med naturen?

Det kan hända att jag har fel i allt detta, men det kan också hända att det är därför många vuxna, men också barn mår dåligt. Att vi blir sjukskrivna, utbrända eller upplever en allmän känsla av håglöshet och brist på sammanhang.

Dagspressen tipsar oss om de bästa sexknepen, veckopressen stressar oss med scheman över hur vi ska hinna med fler saker på kortare tid. Reklamen upplyser oss om allt vi borde köpa medan löpsedlarna basunerar ut de senaste våldsdåden. Våra arbetsplatser genomgår ständiga förändringsprocesser där arbetsbelastningen alltmer faller på den enskilda individen, medan resurserna tryter och ansvaret blir allt oklarare. Även där pressas tempot upp.

Och samtidigt med alla krav utifrån ska vi under dygnets vakna timmar högprestera på arbetet, vara goda livspartners, kärleksfulla föräldrar, eller kanske lyckliga singlar. Vi ska vara starka som sjukskrivna eller kanske arbetssökande med god självkänsla. Kraven är idag högt uppskruvade. Det finns de som är sönderstressade och de som hamnat utanför det snurrande hjulet.

Men trots att tempot är så mycket snabbare är tiden densamma.

Jorden snurrar i samma hastighet kring sin axel. Årstiderna kommer och går. Vår kropp har samma rytm som den haft så länge människans funnits till. Vi har samma grundläggande behov och samma längtan. Det tar fortfarande lika lång tid som för femhundra år sedan att avnjuta en kopp té eller att vara närvarande när man talar med någon. Det tar tid att bygga upp relationer och tid att vårda dem. Allt man tänker och gör behöver inte ha ett speciellt mål eller ett presterande syfte. Behovet av reflektion är underskattat i vårt samhälle. Likaså behovet av andlighet.

Vi stressar fram men vart? Vill vi dit? Om inte, vart vill vi? Det är med oss som med plantor. Det tar tid för dem att bli blommor. Om vi rusar fram genom tillvaron och innerst inne längtar efter mål, mening, harmoni och sammanhang - vad gör det med oss? Vilka återverkningar får det på vår kropp och vårt psyke.

Vad tror du?